Snart försvinner välbefinnande-ruset

Jag är här, ni och lycklig. Just det där lilla ruset av välmående jag får efter psykodramat. Jag kommer saknar tjejerna, deltagarna. Det har varit fantastiskt, och även lite svårt. Åh vad jag vill vara kvar i den här känslan när ingenting är omöjligt, när man glömmer hur hård och kall Stockholm och världen är och tomma blickar en tidig morgon på T-banan. Jag vill vara här men samtidigt borta på andra sidan jordklotet och göra nytta och leva livet. Ett nytt jobb har jag, ett litet steg mot självständighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0