För den jag är
Det kan låta helts jukt men för första gången någonsin kände jag att jag verkligen accepterades och uppskattades för den jag var, utan påmålade detaljer eller någon förskönad fasad. Utan just för den jag är med mina hemma problem och mina skavanker. Tänk om man kunde få känna so oftare och bland fler människor? Är det inte sorgligt egentligen?
Kommentarer
Trackback
