underbaradelar

Hon satte sig ner framför bloggen och funderade vad hon skulle skriva. Eller snarare hur ärlig hon ville eller orkade vara just idag. Det var kväll och hade börjat mörkna ute, grannarnas fönster var upplysta. Skulle hon vara brutalt sanningssägande och skriv tanke efter tanke rakt från hjärtat? Att hon till exempel känt sig ensam i skolan och missförstådd hemma. Att aldrig rätt person ringde i rätt tillfälle. Vart hon undrade vart alla tagit vägen när hon mådde som sämst? Att det varit svårt att äta, eller vad sjutton hon skulle göra i framtiden? Alla dessa prestationskrav gick henne över huvudet. Men Cecilia sa till sig själv att ändå försöka sig på att skriva något av alternativen, det ärliga eller det mindre ärliga, än att inte skriva alls. Bloggen var ändå den platsen där hon fick ventilera sig och skriva utan att bli betygsatt eller bedömd. hon gjort den sista dagen, inte bara det vanliga yliga som att sitta i skolan, plugga och äta utan.

I småskolan hade hon alltid njutit som mest när man fick som uppgift att hitta på historier med beskrivande bilder till. Det var ofta det handlade om gestaltning av prinsessor eller människor som blivit orättvist behandlade. Hon tror idag att det handlar om identifikation, någon hon skulle vilja vara eller såg upp till.


Hon funderade varför hon hade svårt att ta emot kritik från vuxna? Kanske för att hon var så rädd för att misslyckas. Antagligen. Att simma ut i ett stort öppet hav där man vet inte vet vad som väntar på andra sidan. Eller vad som finns nere på botten. Eller att försöka när man vet att man inte är bäst, att man inte har kapacitet nog men förgäves halkar fram.


Bloggar. Bloggar. Smaka på ordet. Den största trenden dom senaste tre åren och det som hon ägnat timmar varje dag åt att läsa. Vad hon får ut av det kan man se ur flera olika perspektiv. Läsning, givetvis. Roande tidsfördriv? Givande? Beror på vem du frågar. Säkert är att det gav inspiration för henne. Inspiration till ämnen att skriva om, tankar hon kände igen hos andra.


Hon gillade också Linda Skugge med den mer samhällskritiska stilen. Ganska så långt bort från high heels och tips om stans bästa Latte som hon vara så van att läsa om. Mer djuphet och om den grå verkliga vardagen, småbarnmammors vardagsbestyr. Det sistnämnda var något speciellt. Cecilia var bara 19 år och därmed absolut inte redo att skaffa barn men hon kunde inte hjälpa att hon fann det intressant att ta del av . Ju mer hon läste desto mer insåg hon att det fanns en annan tillvaro, ett liv efter det hon levde just nu.

Cecilia ville vara en speciell typ av författare, som Maja Lindberg till exempel. Eller Daniel Sjölin. En verkligt smart person som kunde sitta hemma i sin skrivarlya en hel dag och bara leverera sann poesi. Djupa reflektioner och komma med nya vinklar på saker och ting.

Hon funderade vidare på begreppet bloggar. Det var ju ett jättefint sätt att visa upp sig själv och sitt lyckade liv på, men vad hände om det krisade sig då? Om det gick neråt och tillvaron sög. Skulle man vilja låta andra ta del av det då? Visst, det finns vissa som vågar publicera depp inlägg. Men nog kan det väcka reaktioner!

Det fanns en annan plats i tillvaron där hon fick uttrycka sig ganska så fritt. Kursen Litterär Gestaltning var ett ämne hon ägnat den sista terminen åt. Där fick man pröva på olika skrivtekniker. Hon hade lärt känna människor hon aldrig skulle ha mött annars och framförallt vågat skriva! Fastän hon kanske inte var någon Sjölin eller Lindgren så kunde hon få gro på hennes nivå! Det fanns otroligt duktiga begåvade kursdeltagare. Hon var väl mer av en amatör i gruppen men det gjorde egentligen inte så mycket.

Att läsa och inspireras av Denise Rudberg var som att äta ur en liten pralinpåse. Ett rent och mjukt nöje. Lite som att kyssas. Stockholm skildringar tyckte hon om och det var det hon också hon var bra på. Hon var ju uppväxt i huvudstaden och hade varit på dom flesta platserna. Man blir som man umgås som man brukar säga.